at jag fådt min Son igen, som jag hit intils hållit före, ej wara mera til i werlden. Sj der hwar han står.
I det samma wisar han honom henne.
Jungfru LISA. Wisar sig äfwen så bestört som CASPAR:
För sig sielf: Hwad - - det är ju densamma - - - O! Himmel:
Caspar afsides:
Jag wet intet huru det är, om jag drömer, eller om jag är waken. Det är ju samma Fruentimmer som jag giort mig så mycken möda at sökia efter och som - - - -
Birger.
Huru är det fatt med Er Barn, jag tror I ären underlige bägge Twå, eller hwad må der wara för en särdeles Antipatie Er emellan, efter ingen wil en gång hälsa, utan bara stå och se på hwarannan. Caspar huru är det, skal du ej wara så höflig emot din Cousine, at du hälsar på henne.
CASPAR: Bär sig åt i detsamma liksom han waknade up ur Drömmen.
Jo min Far, det är en sak, som jag giör alt för giärna:
Han går til LISA och kysser hennes Hand.
Min skiöna Cousine, det är mig kiärt, at jag nu har den fägnaden at se Henne.
Jungfru LISA.
Jag tackar Er min Cousin, och fägnar jag mig öfwer Er hemkomst.
Birger.
Jag tycker at det är tämelig kårta och tårra Complimenter emellan 2:ne Cousiner, som så godt, som aldrig förr sedt hwarannan, eller huru? Caspar hwad är orsaken dertil?
Caspar.
Hwad, huru menar min Far?
Birger.
Jag menar at du ej wisar din Cousine den Höflighet, som du bör giöra. Du wille ju intet en gång i jåns hälsa på henne, förr än jag skulle påminna dig derom.
Caspar.
Jag wet ej huru det kom til min Far, och må jag wäl
