Sida:Håkan Smulgråt-1739.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

76


tilstå, at det war en ohöflighet af mig, som ej på något sätt kan ursäktas.

Birger.

Men jag förstår mig ej rätt härpå. Ty jag märckte, at I blefwen begge twå häpne, så snart I fingen se hwarannan. Jag tror at de äro underlige bägge twå, och ser det så ut, som skulle den ena intet kunna tåla den andra eller huru LISA lilla?

Jungfru LISA:

Hwad behagar min Far-Bror?

Birger.

Jag wil bara weta hwar före hon blef så häpen i jåns, när hon fick se min Son, ock om jag det skal anse för et tecken, at hon ej kan tåla honom.

Jungfru LISA.

Hwarföre skulle jag intet tåla honom? Han har ju aldrig giort mig något emot. Men jag tyckte i jåns, at min Far-Bror sade, at min Cousin också blef häpen, när han fick se mig hwarföre på lägger då min Far-Bror ej, så giärna honom, at säja orsaken dertil, som mig?

Caspar.

Ja min Cousine, efter det henne så behagar, så skal jag berätta, huru dermed hos mig tilstår. Jag måste låta min Far weta, hwad mig hände samma dag jag hitkom. Jag kom då, jag wet ej utaf hwad för en händelse, at se et ungt Fruntimmer, som war den första ibland alla dem, jag ännu sedt, både hemma och borta, som dragit mit sinne til sig. Hennes angenäma Person och wäsende behagade mig så mycket, at jag sedan jag såg henne, ej kunnat täncka på något annat än henne, och war min oro så mycket större, som jag ej kunde få weta, hwarcken hwem hon war, eller hwar jag skulle finna Henne igen, och oacktat all den möda jag mig giort, at spana henne up, så har det dock wa-

rit