82
H. Smulgråt. På samma sätt som förr:
„En obeskrifwelig wärckan och en på många åhr tilbakars saknad, samt nu så godt som hos mig aldeles främmande warande och nykommen rörelse, uti mit emellan frucktan och hoppet om en nådig bönhörelse ifrån Eder täcka och många sinom tusende gånger skönare än rosen färgade Mjn, swäfwande och nästan så godt som förstelnade Hierta. Jag stilstår at jag måste stadna både i den högsta och i den diupaste förundran, som både på Jorden och på Hafwet, både under- och öfwer Månen, både i och utom werlden finnes, när jag efter täncker och mig uti mit öfwer Er förundrans wärde skönhet bestörte och nu aldeles ifrån sig sielf komne Hierta först äller et sådant Naturens Mästerstycke, som hon är, min Dygd-Ädla Dame, och ehuru wäl jag, som heter Hr. Håkan Smulgråt, ej heller är den sämsta ibland de Creaturen, som lefwa och krypa på denna wida jordenes krets; Så skulle jag dock skatta det för en af de störste förmåhner, som mig i werlden kunna hända, om jag blefwo så lyckelig, at jag finge wara, förblifwa och kallas, Dygd-Ädla Dame, Er ödmiuka Tienare och trogna Man.
Ingri.
Hwad är det Herren behagar, om jag skulle få lof at fråga?
H. Smulgråt.
Hå! det war en underlig frågan, jag har nu så widlyfftigt, som jag tycker sagt Henne min mening.
Ingri.
Ja det är wäl så, min Herre, men jag har ändå ej wäl förstådt Herns mening.
H. Smulgråt.
Huru skal jag nu då bära mig åt. Truls tala nu du, få se om hon bättre förstår, hwad du säjer.
