Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

116

mången annan bön med de egna ord, som varma och ömma flöto ur det fromma hjertat.

— Det är alldeles som när fröken Lena och jag va' i hop! — sade Anna, ty den goda gumman var viss, att den älskade anden vittnade med hennes ande.

Hvad det gjorde Gustaf ondt att se Anna, med de sjuttio åren, de af ålder och sorg försvagade krafterna, så ofta vandra den långa vägen till staden; men på samma gång, han sade henne detta, sade han äfven huru fängelset, ja hela lifvet, ljusnade, då han såg det fromma leendet, hörde den milda rösten, samt att han alltid tyckte henne vara en engel, utsänd af den moderliga anden att tillhviska honom hopp och tröst.

— Ack, jag ville vandra hela väla ikring för sådana ord! — inföll Anna och lindade sina gamla armar omkring den höga ynglingagestalten.

Lagman F— hade rest, Anna hade icke på trenne dagar varit hos Gustaf. Stormen rasade och regnet brusade i vilda skurar mot rummets enda, med jerngaller försedda fönster. Skymningen inbröt och kunde kallas mörker inom de dystra murarne.

Gustaf hade nyss slutat Beskows Erik den Fjortonde, der skalden för lifligt skildrat fängelse och lidande att icke djupt skaka ett sinne sådant som Gustafs, som derjemte befann sig i förhållanden så snarlika den olycklige konungens. Allt var storm och natt, och ehuru mycket han än stridde, försjönk han dock slutligen i en af dessa stunder, hvilkas gräns utgöres af förtviflans bråddjup; stunder, hvilka icke en gång en hjeltesjäl i Gustafs belägenhet alltid mägtar bekämpa!

— Är då himlen lika mörk som allt inom och utom mig? — suckade han, sedan han länge vandrat fram och åter i rummet, och framgick till fönstergallret.

— Mörkt här och mörkt der, — sade han med djup röst, i det han tryckte den ena handen hårdt mot hjertat,