233
nerliga uppförande, emedan hon så väl på utropet, som på den stumma förtviflan, hvilken åtföljde det, fann, att det måste hafva en annan orsak, än blotta medlidandet med den främmande ynglingens olycka, ehuru djupt hon än sjelf kände sig genomträngd deraf.
Det dröjde icke länge innan den arma flickan upptäckte för henne allt, sitt lidande, sin kärlek till den svenske ynglingen. Att det var han, derom var hon öfvertygad; ty hon kände hans upptäckt af Brenners nedrighet, hvarom han blifvit underrättad i hennes fars hus. Hon förstod väl icke, huru han, som hon nu trodde befinna sig i Italien kunde vara i Heidelberg; men ändå, det kunde icke vara någon annan.
Fru Hertzner, som hvarken hört omtalas Axels eller Gertruds kärlek (ty professorn, som trott den nästan öfvervunnen, hade med flit förtegat meddelandet häraf) kände ett svärd genomgå sin själ, och ändå kunde aldrig en mor ömmare delat Gertruds smärta, hvars rörande qval utträngde eller tystade hvarje annan känsla i den goda mosterns hjerta.
De upplysningar, hvilka fru Hertzner så fort som möjligt skaffade sig, bekräftade Gertruds sorgliga aning. Det var Axel, som illa sårad och döende låg på det stojande värdshuset, omgifven af buller och kalla, ointresserade menniskor.
Fru Hertzner gret nästan lika mycket som Gertrud vid den sorgliga föreställningen om den arme ynglingens belägenhet; och då Gertrud med ett: — O, min moders syster! — kastade sig i hennes armar, då tryckte den goda mostern henne ömt mot sitt hjerta, och med ett: — Jag skall gifva honom hem och vård, — besvarade hon den ömma bönen.
Gertrud nedkastade sig för hennes fötter, badande hennes händer och knän med tårar och kyssar; och några dagar derefter såg hon, fastän sjelf osedd, den svage, käre patienten inbäras i det rum, hon åt honom tillredt
