295
Det var nu ett år sedan prostinnan åt sin dotter gjort bröllop, hvilket till hennes moderliga och matmoderliga glädje var omtaladt såsom det präktigaste, den orten haft att uppvisa, och bruden som den vackraste, hvilken i mannaminne burit Högadals kyrkokrona.
Gustaf hade naturligtvis aldrig hört ett rättvisare omdöme än detta senare, och prostinnan, ehuru delande hans tanke, försäkrade, att några år derefter skulle detta omdöme med samma rättvisa kunna förflyttas på Rosa, hvilken med skäl kunde kallas hennes afgud.
Gustaf hemförde med hela sin själs kärleksrika lycksalighet den älskade bruden till deras eget hem, det gamla, kära Ekdala, ty han hade blifvit utnämd till provincialläkare i norra Tjusts härad.
Icke utan varma tårar hade Maria lemnat föräldrar och hembygd, men kärlekens milda ande bortflägtade dem snart; ty hvar han än uppslår sin hydda, vore det ock i det mest aflägsna fjerran, så har qvinnohjertat der sin hembygd, sitt paradis, utom hvars helgade område ingen längtan, ingen trånad smyger sig.
För föräldrarne var skilsmessan svårare, ty ingen skulle ersätta dem det älskade barnet; men Marias lycka tröstade dem, ty saknaden eger ingen oegennyttigare källa än den rena föräldrakärleken, och prostinnan försäkrade Gustaf, att aldrig en mor med mera glädje och trygghet lemnat sitt barn och sett det utbyta namnet dotter mot det vigtigare af maka, och att ingen i hela verlden — icke de egna barnen undantagna, — var henne kärare än Gustaf.
Och nu, sedan vi litet redogjort för våra vänner, vilja vi, innan vi bjuda läsaren farväl och tacka honom för det länge pröfvade tålamodet, sätta det på dess yttersta och sista prof, då vi bedja honom att på några ögonblick åtfölja oss till Marias hem.
Det gamla Ekdala log, tjusande af naturrikedom och fägring, i den sjunkande högsommarsolens ljusprakt. På
