14
Med hufvudet lutadt mot den på bordet hvilande armen, finna vi honom och skola kanske först litet betrakta hans yttre, innan vi försöka genomtränga orsaken till de djupa tankar, som tyckas fängsla hans själ.
Hans drag voro rena och nästan bildsköna, ehuru det tycktes, som en tidig strid med lidelser och behof redan derifrån borttagit den gyllne vårfriden. Öfver pannans klara dag hade väl ännu intet moln vågat lägga sig; men smålöjets ljusning skuggades af en mörk sky. Den hastiga vexlingen i hans öga talade om häftiga känslor, och den höga gestaltens ädla hållning om en inneboende, kanske genom motgångar mera utvecklad stolthet.
— O, min mor, — utropade han med sorglig ömhet, — min dyra, älskade mor, hur ser det i afton ut i ditt hjerta, i din hydda! der är ingen högtidsglädje, ingen sommarsol, der kämpa behofvets och smärtans mörka magter; men, — tillade han lugnare, — der är frid och bön. Ack, huru jag ser dig nedsjunken, ser de trötta händerna sammanknäppta, ser den öfverlåtande, kärleksfulla blicken höjd mot fridslandet, ser, liksom ett återsken deraf sprida sig kring ditt milda anlete. Huru ofta under mina barndomsdagar, sedan vi bedt till sammans och du trodde mig inslumrad från de ömma smekningarne, såg jag dig nedfalla vid foten af mitt läger, hörde jag dig be — be, ack, för mig! Huru dessa böner genljödo i min själ, och huru, när du sade: ’måtte han bli god, ren och ödmjuk!’ jag sakta bad: ’måtte jag bli som hon och glädja Gud, glädja henne!’ — Han tystnade; men ögat, det sköna, härliga ögat, som nu hvilade på ett miniatyrporträtt, uttalade den högsta sonliga kärlek. En tår darrade på dess klara spegel — den föll och log mot honom ur den ömma moderblicken. — Genom tårar skådar du din Gustaf, — suckade han djupt och borttorkade den glänsande perlan. — O, att jag vore hos dig; jag skulle bortkyssa dem! Jag vet icke hvad det är, som så oroar mig sedan jag inkom i Axels hem, — fortfor han, efter några