214
— Aj je ja mej, så dumt jag bär mig åt! — bannade sig den gamla, under det att barnen började storskratta.
— Söta, gamla Anna, du får icke gå ut och tända ljuset; jag skall gå och göra det, — sade Alfred och hämmade sitt skratt. — Jag är så van att leka blindbock; men det var länge sedan du gjorde det, — fortfor han, redan hunnen till dörren.
— Herre Gud välsigne den gossen! — utbrast Anna hjertligt. — Jag säger hvad jag har sagt, se'n han döptes om da'n — gammal blir han aldrig. Fast nog kan det hända, kära lilla fru! — tillade hon tröstande, då hon hörde en djup suck ur fru Helenas bröst; — ty herr Gustaf var precist en tocken, när han var liten.
Glad inträdde nu Alfred med sitt brinnande ljus, vid hvilket vi nu litet kunna betrakta gamla Anna.
De sjuttio åren hade strött sina snöflingor öfver de glesnade lockarne, hvilka voro uppstrukna och gömde sig under ett bredfålladt stycke och en svart bindmössa. Ansigtet saknade ännu icke en viss rundning. Ögonen voro klara och ljusblå samt egde nästan ett slags ungdomslif. Öfver läpparne hvilade ett fromt uttryck af glädje och välvilja; och när man nu såg den raka, ståtliga gumman, klädd i sin svartrandiga yllekjortel, sin blå, långskörtade tröja och den hvita halsduken, med ett veck tätt hopsatt under den fylliga hakan, såg det af glädje och spiseleld strålande ansigtet, så undrade man ej, att gumman en gång varit känd ej blott inom församlingen, utan äfven i hela Tjust härad, som den vackra Anna.
— Nu tänder jag på julbrasan, söta fru lilla, — sade Anna och knäböjde i samma ögonblick för den lilla, hvitstrukna spiseln, hvarifrån brasan snart uppflammade.
Barnen fröjdade sig i spiselskenet, som myggorna i solljuset, och fru Helena framtog ur en låda ett långt bref, i hvars läsning hon med synbar glädje fördjupade sig.
