215
— Tänk, om vi nu hade en julgran! — utbrast Rosa, när Annas torrvedsbrasa småningom bortdog; — ty här är så mörkt på julafton, det sade Anna sjelf.
Alfred delade väl Rosas önskan, men han tyckte, att man icke borde säga det, ty då kunde mormor blifva ledsen, efter hon ej kunde gifva dem en julgran.
Just som de lifligt, ehuru sakta, samtalade härom, öppnades dörren; och en liten skimrande julgran stod framför de förvånade och förtjusta barnen. Gumman Anna hade stält sig bakom det brinnande trädet för att osedd njuta af deras öfverraskning. Oförmärkt öppnade hon åter dörren, och inbar nu ett litet julbord, hvilket hon satte framför granen.
Under högljudda fröjderop slingrade barnen sig nu upp kring den goda gumman, hvilken i deras och mormors hjertliga omfamning njöt ett ögonblick, värdt alla de bekymmer, alla de årslånga besparingar, som julbordet kostat henne. Och nu vilja vi beskrifva det.
Tvenne raka, ehuru något smala grenljus, tvenne smörtårtor, tvenne högröda äpplen, ett sockerhjerta, en dito bibel och tvenne tallrikar, upprågade med russin, mandel, pannsocker, sviskon och pepparkakor, stodo der i prydlig ordning.
Ljusen hade gumman fått stöpa hos en bondgumma för ett par nålvantar, som hon stickat åt henne till julen. Sockerhjertat och bibeln hade hon som fästmö mottagit på marknaden i Waldemarsvik; och de myckna sötsakerna hade hon fått på köpet vid de små upphandlingar, hon tid efter annan under det sista året gjort i W —, och hvilka alla, såsom stadsgåfva åt de små, vid hemkomsten blifvit inlagda i den blå kistan, sedan hon afbitit en liten sockerbit och litet tullat de andra sötsakerna. En tennklocka och en docka fulländade bordets prydnad.
— Ack, kära, goda Anna, hvar har du fått allt det här granna ifrån? — ropade barnen öfver hvar andra och hoppade kring gumman.
