Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

216

— Från blå kistan, mina små, — svarade Anna och glädjens tårar glänste i de fromma ögonen.

Sedan Anna borttagit böckerna från bordet och iordningsstält dem på en liten bokhylla, utbredde hon i stället en snöhvit, randig servet, på hvilken hon framsatte svartrosiga thékoppar och ett litet sockerskrin. När man nu såg henne från ett perlfärgadt skåp, med många lådor, framtaga en liten grå pappersstrut, hvilken hon förde till näsan, och sedan derur ihälde tvenne théskedar brunt thé i en hopsatt kopp, så förstå vi, att det skulle bjudas thé äfven i fru Werthers boning.

— Rör sig ej ur fläcken, utan sitt bara stilla i qväll; théet skall bli varmt, och ingen biskop skall helsa på gamla Anna, — sade gumman och lemnade med ett förnöjdt leende rummet.

Snart var Anna åter med den varma thékannan, och medförde till fru Helenas stora förvåning en korg med saffranskringlor.

— Det är det samma hvar jag tagit dem, — svarade hon på Helenas fråga; — men så mycket kan jag säga, att de äro bakade i går.

Nu måste den goda Anna efter mycket krus taga plats bredvid fru Helena i soffan, der Alfred framsatte sin lilla pall under den gamlas fötter.

Det var nu en stund af stilla, högtidlig trefnad och glädje. Brasan flämtade matt, men värmande; barnen jublade kring den vänliga julgranen, der de nu upptäckte Adam och Eva i oskyldighetens tillstånd, och på thébordet brunno de tvenne grenljusen, hvilka barnen gifvit åt mormor, efter hon ingenting fått.

— Thét blir kallt, och frun tycker ju om, när det är hett? — påminte Anna, då hon såg fru Helena försänkt i stilla tankfullhet.

— Ack, kära Anna, Jag kan icke komma i håg något mer än dig! — svarade fru Helena rörd och lade vänligt