22
hans knä lärt de första bokstäfverna; ty under en resa som hennes föräldrar för åtta år sedan gjort till Tyskland, hade Alma varit i prestgården, och då med broderlig ömhet blifvit omhuldad af den nära fjortonårige Axel. Sedan denna tid hade hon hvarje sommar fått tillbringa några veckor i prestgården under Axels dervaro, och med hvarje gång tyckt sig innerligare hålla utaf honom och Maria.
Högt glödde kinden då hon nu med nedsänkt blick hviskade: — Ack nej, Axel! Herr Sylvén! stammade hon. Häftig, som Axel var, ljungade en blixt ur de för ögonblicket nästan svarta ögonen och sköt direkt på hennes nåd, hvilken till all lycka var för mycket intresserad af kaptenens samtal för att varseblifva honom.
Maria och Gustaf voro bordsgrannar och tycktes båda ganska belåtna dermed. Maria frågade efter Gustafs mor och hembygd, och han, som eljest nästan aldrig inlät sig i samtal om dessa hjertats dyra föremål, skildrade dem nu med hela själens värma och lif, och med det rika språk, som tillhörde hans poetiska natur.
En trognare åhörarinna hade aldrig Gustaf haft; ty Maria tycktes endast lefva i hans meddelanden, och inom sig tänkte hon tillfredsstäld: — blott sådan kan Axels vän vara.
På eftermiddagen, då sällskapet, med undantag af de äldre herrarne, var församladt i salongen, inrullade på gården ett lysande åkdon.
— Brukspatron är här! — ropade husets små kärleksgudar öfver hvar andra, väl inöfvade att till mamma framföra hvarjehanda små rapporter.
På Marias kinder glödde vid dessa ord en hel morgonrodnad, och modern, som från soffan bemärkte det, lekte leende med de blå negligébanden och kände solen uppgå klar i sitt hjerta.
Tunga steg hördes nu närma sig genom den långa
