253
— Ack, som på min egen.
— Då kan du ju hoppas allt?
— Nej, nej, ty han är fattig, måste sträfva länge, innan han kan erbjuda mig ett hem; och om någon annan innan dess … du förstår mig, Johanna, så, hvad vill jag göra?
— Upptäcka ditt hjerta för dina föräldrar.
— O, jag skulle kunna beveka pappa, men mamma — aldrig.
— Så får du ej säga, Maria! Haf blott mod; det behöfs kanske snart, ty Brenner ärnar fria till dig.
— Gode Gud! — inföll Maria och förde båda händerna för ögonen. — Då är det förbi med mig!
Johanna slöt Maria i sin famn och lyckades slutligen att något lugna hennes smärta.
— Men huru vet du det? — frågade Maria, återkommen till klar besinning.
— Genom Adolf, till hvilken han sagt det.
— Och han, hvad sade han? O, svarade han ej, att … dock, hvad skulle han säga?
— Adolf kunde ej annat än instämma i ditt lof. Han vet ju ingenting, och hade han än vetat allt, hade han dock ej kunnat upptäcka ditt hjertas hemlighet.
— Nej, du har rätt; men jag skall sjelf upptäcka allt för honom. Jag skall fly till hans ädelmod, — utbrast Maria och upplyfte glad det sänkta hufvudet.
— Det skall du ej, Maria! Jag fruktar, att han ej rätt förtjenar, ej rätt skulle vörda ett sådant förtroende; ty ehuru han här vunnit ett slags dyrkan genom sitt utseende, sin förmåga att behaga mödrar och döttrar, så tror jag mig kunna säga, att han icke är hvad han synes. Jag har noga följt honom för din skull, nästan vakat öfver hans uppförande. Jag har sett honom utan fördom, men också utan partiskhet; och jag tror, att hans själ har fläckar, som skulle fördunkla hela ditt lif. Adolf sade
