23
raden af rum, och med ett: ödmjukaste tjenare, ers nåd! — inträdde den redan förkunnade i salongen.
— Välkommen, herr brukspatron! — sade majorskan nådigt. — Hvarföre fingo vi ej se er till middagen?
Nu flödade en mängd ursäkter på ett mindre vältaligt språk, hvilka dock till sammans icke uppgåfvo ett enda rigtigt skäl; ty det var en vana af vår hederlige brukspatron att i de tal, som ej angingo affärer, icke alltid hinna så långt, som till tanke och slutsats.
— Emedan ni var förhindrad? — afbröt honom hennes nåd småleende, som tyckte sig redan hört nog af »ty» och »emedan».
— Alldeles, ers nåd, alldeles, — svarade brukspatronen bugande.
Efter att hafva tvenne gånger ödmjukt bockat sig för fru Sylvén och liksom i förbigående för de båda andra fruarne, nalkades han flickorna, hvilka, omgifna af de trenne unga herrarne, beskådade en mängd gravyrer.
Sedan han nu helsat på den vackra gruppen och såg sig ej kunna draga Maria bort från gravyrerna, fann han klokast att äfven betrakta dem.
— Tycker mamsell Maria om taflor? — sade han slutligen, sedan han genombläddrat den ena gravyren efter den andra, likväl med ögonen på henne.
— Ja, mycket, — svarade Maria.
— Det var roligt; ty jag eger en stor samling deraf på mitt Lundafors. Dessa och många flera, — invände brukspatronen förnöjdt. — Men jag studerar dem just icke mycket, ty taflor måste man se i sällskap, annars är det just ingenting.
Axels läpp krökte sig till ett sarkastiskt leende.
— En sådan sysselsättning tillhör i mitt tycke egentligen ensamheten, hvilken då kan vara trefligare än det största sällskap, — återtog Maria lifligt; — men karrikatyren deromot utgör ett af sällskapslifvets element,
