286
lilla Lotta än mins att säga »Alma», och se åt om hon är lika vacker och om hennes bruna klädning ännu är hel.»
I ett annat bref skref hon: »Jag är så glad, att jag knappast kan skrifva. Vi få fara till Upsala. Jag får se Axel, se promotionen och detta allt i sällskap med dig. Om jag nu vore Axels rigtiga syster, så finge jag binda hälften af hans krans. Nu får jag icke det; men ditfästa en qvist, blott en enda, det får jag ju, Maria?
Hur skall jag råka dig i Upsala? Jo, du skall söka opp mig. Jag skall i dag skicka dig adressen. Så kommer du till mig, så får jag följa hem med dig, och då skall Axel visa oss allt, som är märkvärdigt i den gamla staden, och jag skall visa Axel, att jag icke blifvit bortskämd; men jag skall också upprigtigt tala om för honom, att jag flera gånger, när jag kommit från baler, varit så sömnig, att jag somnat från mina böner, från de böner jag lärt i Axels knä. Ack, om jag bara sluppe säga »herr Sylvén» och höra »fröken Alma»; men när vi äro för oss sjelfva, då säga vi som förr. Nå, nu kommer jag ju i håg, att du reser den här vägen, och då fara vi på samma ångbåt till Upsala. Tänk hvad vi få roligt; och då skall du, medan du är här, bese vår vackra hufvudstad: Slottet, Strömparterren, der vi äta glace; så fara vi i hyrvagn till Djurgården och bese Rosendal — ack, det gudomliga Rosendal! Nej, nu hinner jag intet mera; ty pappas bref till prosten är redan färdigt, och denna lapp skall in uti det. Snart får jag se dig. Jag har aldrig varit så glad. Söta Maria, tag med dig blommor hit! Jag längtar att kyssa en blomma, som växt i Högadal; men ändå mera längtar jag att få kyssa dig.»
Emellertid var äfven promotionen det mål, som sysselsatte våra prostgårdsvänner, och kring hvilket alla tankar, all verksamhet, all längtan förenat sig.
— Vi måste skynda oss att få slut på alla väfvarne till promotionen, — hade prostinnan alltid sagt, hvarje gång en ny uppsattes; och som linskörden föregående år
