287
varit ovanligt god, så voro också väfvarne nästan oändliga. Men Maria behöfde ej påminnas; hon visste målet, och hvarje vilkor för dess upphinnande syntes henne lätt. Den tidiga majsolen hade ej förr genomstrålat de knoppade lunder, der luftens sångare helsade den välkomna dagen, än bullret från Marias väfstol genljöd i prostgården. Genom det öppna fönstret inströmmade vårluft och blomsterånga, och det snörlifsfria bröstet höjde sig lätt under täta väfslag och leende förhoppningar. Någon gång hände väl, att det lilla ljuslockiga hufvudet tankfullt sänkte sig mot skuldran och att ögat glänste af en faktig glans; men i en suck tömdes de tankar, hvilka snart öfverröstades af den lifliga väfstolen, hvarifrån hon, rosig och glad, helsade mamma, som senast klockan sex sjelf till henne inbar den väntade kaffekoppen. Mamma berömde då sin snälla, flitiga flicka, och gjorde allt för att få veta, huru många alnar hon hunnit på väfven; men den lilla väfkalendern var för hvarje ny väf flyttad på ett annat ställe, och det så, att mammas öga aldrig upptäckte honom.
— Du väfver för mycket, mitt barn, — sade prosten. då han med sin blossande morgonpipa stod lutad mot väfbommen, och med ljuf glädje betraktade den verksamma flickan.
— Åh, nej, pappa lilla! Alla väfvar måste vara slut till …
Spolen kom för häftigt och tog med sig många ändar.
— Till Upsalaresan, sade fadern, som icke låtsade märka Marias rodnad.
— Ja, eljest får jag icke följa med.
— Du förstår väl, att detta är ett skämt af mamma, som visst icke vill, att du skall förderfva ditt bröst för alla väfvar i verlden. — Men mamma försäkrade, att med bröstet hade det ingen fara; ty hon hade väft lika mycket och ändå mera, och aldrig haft ondt i bröstet.
