295
den vackraste. Må hända tillhörde de flesta rösterna Axel. Han med det öppna klarblå ögat, de runda, spänstiga formerna, de leende läpparne, de blomstrande kinderna, kring hvilka svallade de skönaste lockar, som någonsin prydde en lagerkrans, o, visst var han skön, skön som våren, utvecklande sig i den rika sommardrägten! »Ack, hvad han är vacker!» hviskade också många vackra läppar.
— Den andre, den längste, — hette det om Gustafs höga, smidiga gestalt, — nog är han vacker; men han är så blek, han ser icke så glad ut, — och ögat gick åter från honom till den blomstrande vännen; ty glädje och helsa vinna alltid beundran, äfven då de framstå i mindre ädla och harmoniska drag än Axels.
— Hvad är det värdt att bli magister, när man ser ut som den der? Jo, så bli de, som sitta och hänga näsan öfver boken både dag och natt. Nej, jag säger som jag alltid sagt, ingen af mina gossar skall bli magister, — sade en fru, som hade trenne söner, verkliga typer för dumhet och lättja.
— Ack om du, Gustaf, valt samma bana, då hade du i morgon varit primus, — sade Axel, sedan de skilt sig vid några kamrater, — då hade Maria bundit din krans och jag egt ännu en fröjd.
— Var nöjd med alla dem du eger, — svarade Gustaf vänligt, — och var nöjd, att Maria ensamt åt dig binder kransen.
— Jag är otacksam, ty jag är icke så nöjd dermed, som du tycker, att jag borde vara, — svarade Axel, och det glada ansigtet antog ett nästan vemodigt uttryck. — Se icke så förvånad på mig, Gustaf, — tillade han, — jag talar sanning. Du vet huru jag älskar Maria; men det varma hjertat har högre fordringar än en systers kärlek. Jag känner det i synnerhet nu, sedan jag sett Hamner vandra vid sidan af sin Hilma, sedan jag genom löfgallret sett henne, smekt af syréndoft och hans blickar, binda den lyckliges krans — sedan har det ej varit rätt lugnt