Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

65

»Det hade jag» — så sade Amor — »ämnat,
Du sköna! då din boja tryckte mig;
Men nu, när du åt mig min frihet lemnat,
Nu blir jag qvar hos dig!»

men tillade ömt:

— Du, Maria, skulle hvarken genom frihet eller tvång bortjaga honom. Em gång fängslad af din blick, dröjde han qvar, skulle han ock hos dig förblöda, ett trampadt offer.

Maria ville svara med ett skämt; men Gustafs röst hade trängt till djupet af hennes själ.

— Vore det så, Gustaf, — svarade hon slutligen — skulle icke han ensam blifva offret; kanske jag offret, han flamman, eller också skulle vi båda förloras i en enda låga.




Följande dagen voro åtskilliga sockenbor samlade i prestgården och bland dem äfven Lemner, hvilken nu der kunde kallas hvardagsgäst. Ännu hade såväl det omnämda vigtiga samtalet med Maria som ock kalaset på Lundafors uteblifvit; likvisst saknades icke förebud till dem begge, och kanske skulle det förra förläggas till det senare, hvilket, så hade han i förtroende sagt till fru Sylvén, skulle anställas på Marias födelsedag, den 20 augusti.

Brukspatronen hade nu medfört en mängd vackra kopparstick åt Maria. — Blif bara icke för sensibel, när mamsell Maria ser på dem, — sade han då de framlemnades; — ty det är det enda lilla fel, jag har mot mamsell Marias fullkomligheter, och det enda fall, i hvilket vi icke öfverensstämma. — Fru Silvén menade, att brukspatronen hade rätt, och bad Maria ihågkomma varningen. Till innerlig glädje för Maria stod nu all ungdomen uppstäld på gården till »sista paret ut!» Blott Maria felades och kallades med enhälliga rop.


Högadals prostgård. I.5