motvilja mot de patetiska händelserna, och i dem slutar gärna allt i gamman och lycka. Äfven i gudasagorna är detta motiv undanträngt i den senare tidens diktning. Adonis, Osiris och andra gudar dö väl — och enligt min mening hafva vi här det ursprungliga föreställningssättet —, men en senare tid stötte sig på dessa döda och döende gudar, och antingen förlade man gudarnes död till framtiden, till den stora världsbranden, eller också sjönk guden ned till en heros, som dog, under det att guden själf förblef odödlig. Det är således egentligen blott inom hjältesagan, som vi kunna vänta oss några paralleler till Beowulfs drakstrid, men så vidt jag kan se, finnas de ej ens där; i hvarje fall äro dessa paralleler föga slående. Närmast står väl sagan om Hartungarna, hvars innehåll tyckes hafva varit, att den äldre brodern, Hartnit, faller i kamp mot ett fantastiskt odjur, som slukar honom, men får sedermera en hämnare i den yngre brodern, Hardheri. Äfven här äro dock likheterna med Beowulfs drakkamp så pass allmänna, att man icke vågar utan vidare antaga ett samband.
För att komma till klarhet med själfva motivet få vi därför lämna den germanska hjältesagan, som i och för sig är föga upplysande, och vända oss till den primitiva diktningen i allmänhet. Inom denna primitiva föreställningsvärld tänkte man sig döden såsom ett väldigt slukande odjur,[1] och denna tro lefde i viss mån kvar också under medeltiden, då helvetet eller dödsriket på taflor och på teatern af bildades såsom en gigantisk käft; »a hellmouth» förekom ännu bland den Shakspereska teaterns rekvisita. En saga, bygd på denna folktro, möter oss i växlande former snart sagdt hos alla folk. I Danmark t. ex. slukar en ulf en herdegosses alla får, hans föl, gossen själf och till sist äfven bonden och dennes hustru samt gårdens hund och katt, men de båda sista komma i strid och rifva sönder ulfvens mage, hvarpå hela sällskapet kommer ut och slår ihjäl ulfven. I en norsk saga ha vi detta dödsrike ännu klarare för oss. Konungasonen skall uppsöka sig en brud så röd som blod och så hvit som snö, och på färden passerar han
- ↑ Se härom Tyler: Primitive Culture (London 1891) I 335 — 372. Tanken har vidare utförts af Axel Olrik i Den lille Rödhætte (Natur og Mennesket 1904 s. 24 ff.). De exempel, som i texten anföras, äro lånade från Olrik.
