alla senare former uppträder detta odjur såsom en väldig ulf, en orm eller en drake. Att hufvudpersonen rent af uppslukas af detta odjur, är också ett så pass primitivt och rått föreställningssätt, att det i allmänhet utmönstrats i den yngre dikten — icke ens Tor slukas af Midgårdsormen, utan faller endast i striden med honom. Äfven för en annan ändring ligger sannolikt den yngre tidens estetiska smakkänsla till grund. Om en af folkets stora hjältar stupar, fordrar vördnaden för hans tapperhet, att man icke låter hans motståndare öfverlefva sin seger, d. v. s. dikten låter väl hjälten dö af sina sår, men dessförinnan har han dräpt sin motståndare. Ännu i undergängen göres han således till segrare — och äfven här erbjuder Torsmyten en parallell. Tor dräper ormen, men kan blott gå några steg, innan han signar ned. På samma sätt dödar Beowulf draken, men aflider strax efteråt af sina sår. Denna hyllning åt hjälten drog emellertid en nödvändig konsekvens med sig: den unge hjälten sköts alldeles i bakgrunden, sagan hade icke längre något behof af honom, då den gamle blifvit sin egen hämnare. Denne unge hjälte finnes emellertid också i Beowulfsdikten, men är där skjuten i bakgrunden. Viglaf kan icke egentligen hämnas sin äldre frände, då diktens estetik fordrar, att denne ensam utför stordådet och dräper draken, men skalden har dock icke kunnat alldeles utplåna den ursprunglige hämnarens gestalt ur dikten. Då Beowulf är nära att duka under, ilar Viglaf fram till hans hjälp. Beowulfs svärd brister, och draken griper honom med sina tänder vid halsen, så att hjältens blod strömmar i vågor. Viglaf stöter då sitt svärd i odjuret, och Beowulf, som fått andrum, skär nu med dolken draken midt itu. Dikten lämnar således oafgjordt, om det är Beowulf eller Viglaf, som är den egentlige segraren. Äran för drakdråpet faller väl nästan uteslutande på den åldrige hjältens lott, men den, som ger besten den afgörande stöten, är dock den unge Viglaf, och då denna utdelas, är Beowulf redan en dödsmärkt man. Viglaf har således bibehållit sin plats såsom hämnare, ehuru den man, han hämnas, ännu kan sägas vara i lifvet.
De båda striderna, Beowulfs och Viglafs, hafva på så sätt förbytts till en enda, och därigenom har dikten utan tvifvel vunnit i estetisk koncentration samt i tragiskt allvar. Men en analys af
