14
sagan och de paralleler, jag anfört, göra det dock troligt, att det ursprungliga förloppet varit ett annat: draken har dödat Beowulf och först efteråt har Viglaf i en ny strid hämnats sin äldre frände. Därmed vill jag dock alls icke hafva sagt, att det existerar någon direkt litterär förbindelse mellan Beowulfssagan och dessa paralleler; själf tror jag icke på ett dylikt samband, och parallelismen beror enligt min mening endast därpå, att de äro olika poetiska uttryck för samma primitiva föreställningssätt.[1]
Äfven denna saga är bestämdt knuten till den nordiska sagohistorien, och dess hjälte var tydligen gautarnas nationalheros. Kombinationen mellan det allmänmänskliga sagomotivet och gautarnas heroiska sägner kan blott hafva gjorts af gautar, och därför måste denna saga hafva fått sin form hos de svenska gautarna. Det återstår då blott den andra afdelningen af Beowulfsdikten: hjältens strid med Grendels moder. Som vi minnas har detta odjur sitt hemvist i en håla på bottnen af en insjö, och därifrån beger hon sig till Heorot, dödar och bortför Hrodgars bäste vän Äskhere, hvarefter Beowulf uppsöker henne i hålan, där han dräper henne.
Hvad själfva motivet beträffar, måste jag däri se en variation af det nyss behandlade: dödsodjuret slukar en ung hjälte, men en annan hjälte nedtränger i dödsriket, dräper odjuret och hämnas (eller befriar) den förre. Och detta motiv har här blifvit kombineradt med det andra om bostaden, som befrias från en där huserande demon. Men vare sig denna uppfattning är riktig eller ej, finnes det i hvarje fall tvänne nordiska sagor, som erbjuda så pass stora likheter med den andra afdelningen i Beowulfsdikten, att dem emellan gärna måste förutsättas ett litterärt samband. Den ena sagan förekommer såsom episod i Grettis Saga kap. 64—67, den andra i Orms Þättr Stórólfssonar i Flateyarbók Is. 521 ff. samt dessutom i tvänne Färövisor, Ormar Tórólfsson och Brúsa-
- ↑ Tysklands mest frejdade germanist E. Sievers har däremot antagit, att det skulle finnas ett direkt samband mellan drakstriden i Beowulf och Saxos saga om konung Frotho. (E. Sievers: Beowulf und Saxo i Berichte der Gesellsch. der Wissenschaften zu Leipzig 1895). Men denna åsikt har blifvit utsatt för en skarp kritik af Axel Olrik (Danmarks Heltedigtning s. 307), och så vidt jag kan se har Olrik alldeles rätt. Jag förbigår därför denna parallel och hänvisar till Olriks utredning, liksom ock beträffande sambandet mellan Beowulf och Bodvar Bjarki.
