21
Beowulfüberlieferung». »Beowulf-Grettir — fortsätter han — ist somit eine gelehrte combination aus dem schlusse des dreizehnten jahrhunderts. Dass eine form der Beowulfsage in 13. jahrhundert im skandinavischen norden populär war, und dass eine unbewusste neigung existierte, erzählungen von Beowulf auf nationale helden zu übertragen, beweist die Grettis sage nicht. Die übertragung geschah absichtlich durch einen scribenten.»
Att den på angelsaksiskt språk affattade dikten om Beowulf skulle hafva varit känd på Island omkring år 1300, kan svårligen antagas, och äfven om så varit, torde språket hafva varit obegripligt. Beowulfdikten kan således icke hafva varit den omedelbara källan till de isländska sagorna. Men däremot låter det ju tänka sig, att denna källa varit antingen en engelsk berättelse, som stammat från Beowulf, eller en engelsk berättelse, som dels varit källan till Beowulfdikten, dels lefvat — väl i en yngre, ändrad form — kvar i England ännu på 1200-talet, då den skulle hafva öfverförts till Island. Detta är möjligt, men sagovandringen blir i så fall väl komplicerad. Beowulfsagan, så nära sammanknuten med den danska konungahistorien, måste nödvändigtvis hafva uppstått i Danmark. Därifrån har sagan vandrat till England, och så på nytt igen till norden. Onekligen är det då enklare att med Vigfússon antaga, att den ursprungligen nordiska sagan splittrat sig i två grenar, af hvilka en fortlefvat i England, en i norden — alldeles som den ursprungligen tyska nibelungensagan splittrat sig i två grenar, af hvilka en är tysk, en nordisk. Men härtill komma andra skäl. En dylik saga är ursprungligen icke historisk, utan har först senare knutits till historiska personer och händelser. Enligt Vigfússons mening blir utvecklingen klar och enkel. Den ursprungligen ohistoriska sagan historiseras i Danmark och vandrar i denna form öfver till England, ehuru den i norden fortlefver också i sin ohistoriska form. Enligt den motsatta meningen historiseras sagan i Danmark, vandrar i denna form öfver till England, där det historiska epos åter sjunker ned till en ohistorisk folksägen, som på nytt, såsom en ohistorisk sägen, öfverföres till norden, där den knytes till Grettis och Orms personer. Och härtill kommer det argument, som kan hämtas från själfva motivet. Detta framträder
