Hoppa till innehållet

Sida:H Schück Studier i Beowulfsagan 1909.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
27

wulf skola kämpa »såsom förr mot Grendel». (V. 2521). Frånser man dessa obetydliga rader, som naturligtvis härröra från den skald, som sammanfört sagans olika afdelningar, förekommer i hela denna afdelning icke en enda anspelning, som icke afser götiska och svenska förhållanden — ett i mina ögon afgörande bevis på sagans götiska upphof.

De öfriga allusionerna i denna afdelning beröra tre olika traditioner: 1) götarnas härnadståg till Frisland 2) ett broderdråp inom den götiska konungaätten samt 3) götarnas krig med svearna. Götarnas krigståg till Frisland är en rent historisk tilldragelse, som inträffade något år mellan 512 och 520 och som omtalas af Gregorius af Tours, Fredegarius och författaren till Gesta Francorum. Enligt deras framställning stupade därvid konung Chochilaicus (= Hugleik, Hygelak). Om samma tilldragelse berättar Beowulfskvädet (v. 2354—2372), att Hygelak, götarnas konung och Hredels ättling, därvid stupat, men att Beowulf simmande kommit undan efter öfvermänskliga kraftprof. Längre fram (v. 2501—2509) alluderas på en annan händelse i detta krigståg: Beowulf hade med händerna gripit och, brutit sönder en af frankernas yppersta kämpar, Däghrefn. En tredje allusion på detta tag förekommer ytterligare (v. 2913—2920), men utan att meddela något nytt, och på samma händelse anspelas ock i den första afdelningen (v. 1202—1214), där ett smycke omtalas, som Hygelak förlorat vid sitt fall i Frisland.

Bakom dessa allusioner ligger utan tvifvel en serie götiska dikter eller sagor, som behandlat denna härfärd, och detta är af vikt för Beowulfdiktens datering. Själfva den historiska händelsen tilldrog sig omkring 516, och dikterna måste således vara senare — vi kunna tillägga minst en mansålder senare, ty de handlande personerna hafva redan fått rent öfvermänskliga proportioner. Att Beowulf deltagit i detta tåg, är mycket litet sannolikt, ty i så fall skulle han hafva varit en historisk person, och det är han tydligen icke — drakdödare tillhöra sagan, icke värkligheten. Men då nu den ohistoriske drakdödaren redan hunnit arbetas in i och blifva en bland hjältarna i en samling rent historiska dikter, i hvilka han från början icke kan hafva haft någon plats, förutsätter äfven detta, att en tämligen lång tid förflutit mellan den historiska