Hoppa till innehållet

Sida:H Schück Studier i Beowulfsagan 1909.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

28

händelsen och uppkomsten af de kväden, på hvilka Beowulfdikten anspelar. Till en tidpunkt före slutet af 500-talet kunna vi svårligen förlägga den poetiska tradition, i hvilken folksagans drakdödare förvandlats till hjälten i en rent historisk tilldragelse. I denna afdelning anspelas vidare på en tragisk historia inom den götiska konungaätten (v. 2425—2471), och till grund för denna historia har också med all sannolikhet legat något eller några äldre kväden. Som det synes hade emellertid dessa dikter i en punkt blifvit omarbetade, för att traditionen skulle passa in i ett historiskt sammanhang. Förloppet var i korthet detta. Konung Hredel hade trenne söner, Herebeald, Hädkyn och Hygelak. Den äldste, Herebeald, blef på en jakt ihjälskjuten med en pil, som Hädkyn, af misstag, afsköt mot honom, och i gripande ord skildrar skalden den olycklige faderns sorg. Men af denna skildring får man afgjordt det intrycket, att den gamle icke har några söner kvar i lifvet:

Ständigt rinner i hans håg hvarje morgon
Sonens bortgång; han aktar det föga värdt
Att vänta en ny son att taga emot arfvet
I borgens sköte, sedan den ene
I dödens kval drabbats af dådet.
Sorgtung ser han i sonens bostad
Den öde gästsalen, där vinden har sitt tillhåll
Och där glädjen flyktat.

Sådan som sagan nu relateras, har Hredel emellertid ännu två söner, hvilka efterträda honom, först Hädkyn och sedan Hygelak. Det är möjligt, att vi här hafva blott en historia ur värkligheten, och i så fall ligger det ju intet orimligt i, att den ene brodern dräper den andra och utan vidare öfverlefver dråpet. Men det är lika möjligt, t. o. m. troligare, att vi här hafva en saga, och då nöjer sig fantasien icke med den ene broderns död. Dråpet måste i så fall hämnas, en tragisk konflikt har uppstått, och denna måste lösas, äfven om detta skulle draga ännu hemskare följder med sig. En dylik lösning skymtar äfven fram i den nu bevarade dikten. Ty det utförliga och gripande sätt, på hvilket skalden skildrar en faders sorg, då han med döden måste straffa sin ende öfverlefvande son, gör i hvarje fall icke intryck af ett tankeexpe-