30
det i hvarje fall till en tvist, i det att Onela uteslöt sin broders söner Eanmund och Eadgils från tronen. Dessa flydde till götarna, som då regerades af Heardred, och fingo af honom hjälp mot Onela. Men kampen blef olycklig, ty Heardred föll och Eanmund dräptes af Veohstan, som därför furstligt belönades af Onela. Heardreds efterträdare Beowulf understödde emellertid den landsflyktige Eadgils med stridsmän och vapen, och tack vare denna hjälp lyckades Eadgils att besegra Onela.
Som man häraf ser spelar Beowulf alls icke nägon roll i alla dessa strider, om man undantager den korta uppgiften i själfva slutet: »För furstens fall rufvade han på hämd i senare dagar. Han blef Eadgils, den hjälplöse, till vän, understödde Ohteres son öfver det vida haf med stridsmän och vapen» (v. 2191—2195). Detta är allt. Under sin krafts dagar deltager han icke i striden mellan de båda folken, och anledningen härtill är lätt att se. Dessa händelser äro historiska, behandla värkliga tilldragelser, och Beowulf är en sagofigur, som icke har sin plats i värkligheten. Här kan han således icke hafva utfört några hjältedater. Men Beowulfdikten visar, huru man börjar att söka arbeta in honom i den historiska dikten, i det han dock får en plats i själfva afslutningskapitlet. Vi kunna här således på nordiskt område iakttaga samma process, som ungefär samtidigt pågick i Tyskland. Där hade man också en följd af historiska dikter — de, som behandlade det burgundiska rikets undergång —, men i denna historiska ram arbetade man in en af sagans hjältar, ormdödaren Sigurd eller Sigfrid, och resultatet af detta arbete blef den stora Nibelungensagan.
Partiet om drakdödaren Beowulf utgör således ett vittnesbörd om en, som det synes, rik götisk diktning af heroiskt och historiskt innehåll — vi möta dikter om Hädkyns broderdråp, om härnadståget till Frisland och om striderna mellan svear och götar, och särskildt beträffande de sista, göra Beowulfskvädets utförliga redogörelser snarast intryck af mer eller mindre fria bearbetningar af dessa kväden, som efter allt att döma — direkt eller indirekt — också legat till grund för Tiodolfs diktstrofer om Egill, Ottar och Adils. Så vidt man af Beowulfskvädet kan döma, har ingen af dessa dikter behandlat hela kriget — som för öfrigt sträckte sig öfver
