flere generationer — utan den ena dikten har upptagit en episod därur, den andra en annan, och detta är också i stil med den senare eddadikten, där ett kväde nästan aldrig behandlar en hel saga, utan blott en enskild händelse i denna, t. ex. Sigurds strid med Fafner, hans möte med Sigrdrifa o. s. v.
Men också i ett annat afseende förtjänar drakdikten uppmärksamhet. Hela detta parti om Beowulfs strid med draken är nämligen en för sig fullkomligt afslutad dikt, skildrande en fristående tilldragelse, som ej på annat sätt sammanhänger med de föregående än genom hjältens — säkerligen ej ursprungliga — identitet. En förrymd träl kommer till en drakes håla, där en skatt i forntiden blifvit dold. Trälen stjäl en skål, och i förbittring häröfver börjar den skattvaktande draken att hemsöka landet med sina härjningar. Den åldrige konungen beslutar sig då för att kämpa mot vidundret, och det är denna strid, som dikten skildrar. Endast på två ställen i drakpartiet — ena gången på två à tre rader, andra gången på en half rad — förekommer en, tydligen af den engelske skalden själf tillagd anspelning på, att den Beowulf, som här uppträder, är den samme som den, hvilken kämpat mot Grendel. Sambandet mellan detta parti och de båda föregående är således det minsta möjliga.
Der är vidare af vikt att observera, att detta parti icke innehåller en enda allusion på Danmark, som blott namnes en gång i förbigående, icke någon på Saksen eller Ängeln, icke någon på England, utan blött på götiska och svenska förhållanden. För närvarande är dikten endast känd på engelska, och i sin nuvarande form härrör den således från en engelsk författare. Men denne engelske författare har i hvarje fall, såsom jag förut visat, fått ämnet från götarnas land. Detta ämne kan han hafva fått på olika sätt. Antingen har hans original varit en enda prosasaga eller en enda dikt, som han öfversatt eller bearbetat — hvilken term man nu vill välja — eller också har han haft framför sig flera mindre prosasagor eller flera mindre poem, som han själf samarbetat. Vi skola nu undersöka dessa olika möjligheter.
En prosasaga i den gamla stilen meddelar blott fakta, den skildrar stridens växlingar o. s. v., men den har en bestämd motvilja mot länga tal, som icke höra till ämnet eller utveckla själfva
