detta område som på så många andra utan tvifvel måste tillmätas en afgörande auktoritet, nämligen Edv. Sievers, och argumentet måste därför tills vidare anses fallet.[1]
Rönning har vidare påpekat, att episodernas framställningsform icke gör intryck af folklighet, utan att de tydligen äro utarbetade i rent konstnärligt syfte, ehuru visserligen på grundvalen af folkliga dikter. Och folkliga måste dock de götiska dikterna hafva varit. Alltså kunna dessa episoder icke hafva tillhört en götisk folkdikt, utan hafva fått sin nuvarande form af den engelske skalden.
Källan till Beowulfsdiktens sista afdelning kan således icke hafva varit vare sig en enda götisk prosasaga — ty detta förbjudes af episodernas existens — eller ett enda götiskt poem — ty detta strider mot episodernas framställningsform — utan måste hafva bestått af en cykel antingen af götiska prosasagor eller af götiska dikter. Men måhända kunna dessa båda alternativ förenas med hvarandra. Den sannolikaste formen för en nordisk dikt under folkvandringstiden var nog den korta prosaberättelsen med inströdda versifierade partier, berättelser, som endast behandlade en enstaka episod i sagan. Denna form hafva ju flera af den poetiska Eddans dikter, och om än den nuvarande prosan ej är synnerligen gammal, finnas dock flera skäl, som antyda, att denna form af blandad vers och prosa varit den ursprungliga inom epiken.
Denna form har förmodligen ock den cykel af götiska dikter haft, som legat till grund för den engelske skaldens poem.
⁎
Frågan är emellertid icke utredd, förrän vi undersökt äfven
de båda andra afdelningarna. Vi vända oss då först till Grendelstriden,
Beowulfskvädets första parti. De episoder och allusioner,
- ↑ Om denna strid se Sarrazin: Schauplatz des ersten Beowulfliedes (Beitr. XI, 170 ff.), Sievers: Die Heimat des Beowulfdichters (Beiträge XI, 354 ff.), Sarrazin: Altnordisches im Beowulfliede XI, 528 ff,), Sievers: Altnordisches im Beowulf (Beiträge XII, 168 ff.).
