sättning af ett dylikt danskt kväde, som författaren inlagt i sin stora dikt. Det ifrågavarande sagoämnet tyckes nämligen hafva behandlats i flera mindre dikter, och ett fragment af en dylik dikt hade lyckligtvis förirrat sig till en angelsaksisk homiliehandskrift. Detta nu förlorade, men i aftryck kända fragment i homiliehandskriften behandlar händelserna före den tid, som episoden i Beowulf skildrar, och det kunde då tänkas, att Beowulfskvädets episod vore ett parti ur en större dikt, homiliehandskriftens fragment ett annat ur samma kväde, men såsom dansken Rönning påpekat i sin förträffliga bok om Beowulf hafva de båda skildringarna en ganska olika karaktär. Tonen i den inskjutna Beowulfepisoden — säger han — stämmer icke med folkdiktningens stil, under det att detta däremot just är tillfället med homiliehandskriftens fragment. I detta hafva vi inga öfversikter, inga referat, utan en värklig berättelse, som går fram steg för steg, utan att dock förfalla till bredd eller vidlyftighet, och de uppträdande personerna införas talande, så att allt tyder på, att vi här värkligen hafva ett stycke af ett ursprungligen folkligt kväde. Beowulfsdiktens episod är däremot med all sannolikhet skrifven af en konstskald, som framför sig haft en följd af dylika folkliga dikter, hvilka han dels refererar, dels återger i bearbetad form.
Den tredje gruppen utgöres af anspelningar på rent danska kväden. Först (v. 898—913) hafva vi här en dunkel, äfven i den andra afdelningen af Beowulfskvädet (v. 1709—1722) återkommande hänsyftning på en dansk kung vid namn Heremod — en hänsyftning, som förutsätter, att denne varit en för auditoriet och skalden välbekant personlighet. Sievers har (Berichte der sächs. Gesellsch. d. Wissenschaften XLVII, 175 ff.) i honom velat igenkänna en i Saxos krönika omnämd dansk konung Lotherus, och Bugge har sökt att identifiera honom med Ali frœkni (Beiträge XII, 37 ff.), men hvarken den enes eller den andres bevis förefaller rätt öfvertygande. I hvarje fall är det dock tydligt, att skalden äfven här alluderar på en eller flera danska dikter, och för den fråga, som här behandlas, är detta nog. Ännu bestämdare kan detta sägas om inledningen, i hvilken skalden lämnar en kort öfversikt öfver Danmarks sagohistoria, särskildt af Scylds eller Skiolds underbara
