Emellertid hafva danskarne under oro och väntan dröjt kvar vid träskets strand, men till sist begifva de sig bort i tro, att Beowulf är död; endast hans trogna geater stanna kvar. Då höjer sig Beowulf ur vattenbrynet, och i triumf föres han tillbaka till Heorot, där en ny segerfest hålles. Beowulf seglar därefter hem och mottages med stora hedersbetygelser af konung Hygelak.
Mellan denna andra afdelning och den tredje förflyta mer än femtio år. Konung Hygelak har dött, hans son Heardred har stupat och riket har öfvergått i Beowulfs hand, som redan i femtio år styrt det.
Men då inträffar en stor landsolycka. En träl, som flytt från sin herre, har i en håla vid sjön upptäckt en stor skatt, på hvilken en sofvande drake låg och rufvade. Från skatten stal trälen en skål för att därmed köpa sin frihet. Men då draken vaknade och märkte rofvet, blef han rasande, och om natten for han ut ur sin håla, härjande och brännande geaternas land. Så fortfor det en tid, men då äfven härskarborgen uppgått i lågor, beslöt Beowulf att hämnas. Vägledd af trälen och följd af elfva män begaf han sig till hålan. Framför denna tog han afsked af hirden, ty ensam ville han utkämpa den farliga striden. Då denna börjar, fly också alla utom Beowulfs frände Viglaf, som redligt bistår den gamle. Med sitt svärd sticker Viglaf draken underifrån, hvarefter Beowulf med sin dolk skär odjuret midt uti. Striden har således slutat med Beowulfs seger, men de sår, han fått, äro så svåra, att han känner sig såsom en dödsmärkt man. Sedan han kastat en sista blick på skatterna, som Viglaf på hans begäran burit ut ur hålan, skiljes han hädan, och dikten slutar därpå med att skildra hans begrafning.
Då vi nu litteraturhistoriskt skola undersöka denna dikt, måste vi först noga skilja på dikten och på sagan om Beowulf, ty den äldre kritikens fel var just, att den ej med tillräcklig skärpa höll dessa båda begrepp i sär. Vi känna alla den s. k. liederteorien, som af Lachmann först framstäldes rörande Niebelungenlied och de Homeriska sångerna. Enligt denna teori var dikten icke ett enhetligt arbete, utan bestod af en samling fristående, af hvarandra oberoende lieder, som på ett rent mekaniskt sätt blifvit sammanfogade med hvarandra, och i sin konsekvens ledde denna åsikt
