med samma ålder som Karl den store i den franska medeltidsdikten. Den åldrige götiske drakdödaren Beowulf kan därför från början icke hafva varit samme man, som i Danmark dräpt trollet Grendel, och här hafva således åtminstone två olika sagor kombinerats med hvarandra. Det gäller då att finna, hvar, när och huru de uppstått samt vidare huru de förenats med hvarandra och till sist, huru de förirrat sig till England.
Innehållet i den första sagan var ju i korthet detta. Danskarnes konung Hrodgar har bygt en präktig sal, Heorot, som sedermera hemsökes af ett trollskt odjur, Grendel, hvilket dräper alla dem, som om natten våga uppehålla sig i hallen. Ryktet om dessa olyckor nådde också till geaternas land, och den geatiske hjälten Beowulf begifver sig till Danmark, där han besegrar Grendel, hvarefter Heorot-salen åter blir beboelig.
Bakom denna hjältesaga ligger ytterst — liksom bakom nästan all folklig diktning — en primitiv folktro, hvilken ofta är gemensam för hela människosläktet. Denna primitiva folktro har utvecklat sig dels till en följd af folksagor, dels till hjältesagor, dels också till myter, med hvilka jag menar ett primitivt folks naiva och poetiska förklaringar af företeelser, som för folket haft en religiös betydelse.
Det här föreliggande motivet och dess innebörd är lätt att igenkänna. Naturmänniskan, som öfverallt i naturen stöter på yttringar af dunkla och för henne obegripliga krafter, föreställer sig som bekant dessa yttringar såsom värk af »andar», af hvilka hela tillvaron är uppfyld. Dessa andar äro visserligen icke allsmäktiga, men de förmå mycket, och de äro farliga; ibland hafva de människogestalt, ibland gestalt af djur, ormar, bockar o. s. v., stundom äro de till hälften människor, till hälften djur, stundom tänkas de såsom rent fantastiska vidunder.
Inom religionen hafva dessa väsen haft stor betydelse. På den lägsta religiösa ståndpunkten var naturligtvis uppgiften att genom offer blidka dem och genom besvärjelser göra dem välvilliga eller åtminstone maktlösa. Men en kraftfull människa, en »stor höfding» kunde också våga sig på en kamp med dessa andar, ty demonerna voro ingalunda allsmäktiga, och skillnaden i kraft
