er uppmärksamhet och tillåten, att jag derwid ingår i den minsta detalj, för att ej öfwerse något föremål, hwarigenom denna dryck erhåller den högsta wälsmak.
Förgäfwes skulle likwäl allt wårt bemödande wara, om wi ej sökte att utwälja den bästa sorten, och wisste de kännetecken och prof, hwarefter ett sådant wal bör bestämmas. Lewantiskt Kaffe är det finaste; bönorna af denna sort äro små, af mörkgul, i grönt skiftande färg, deras lukt liknar något höets, smaken är kryddaktig och ej obehaglig, och till utseendet tyckas de wara genomskinliga. Det så kallade Ostindiska eller Mocca-kaffet har något större och gulare bönor, men likaledes god lukt. Mindre fint är kaffe från Bourbon och Jawa, af hwilka sorter den förra har aflånga, gula bönor, utan lukt, men den sednare större i hwitt stiftande bönor. Det wanliga Surinamska är af mörkgrön färg och har de största bönor.
Då det emellertid är omöjligt att tillförlitligt bedömma kaffets godhet endast efter utseendet, emedan sorten wäl kan wara god, men waran möjligtwis hafwa lidit någon skada genom transporten eller förwaringssättet, så brukar man undersöka det på ett annat sätt. Man gjuter nemligen kokande watten på de råa bönorne, och låter det stå omkring 5 minuter. Har wattnet sedermera en citrongul färg, så äro bönorne goda; i motsatt fall antager wattnet en grönaktig eller brun färg.
Detta förfarande är icke allenast ett prof, utan derjemte ett kaffets förbättringsmedel. Sedan man nemligen gjutit det kokande wattnet öfwer det råa kaffet, rörer man omkring det några gånger, slår bort wattnet efter några minuter genom en sil, lägger kaffet på ett rent kläde, afgnider det dermed och torkar det sedan wid måttlig wärme. Wattnets färg och lukt utwisa snart om kaffet tagit någon skada genom fuktighet eller sjöwatten. I sådant fall kunna wi på intet annat sätt förbättra det, än att wi, wid bränningen eller rostandet, till hwarje skålpund kaffe
