bytta eller kruka med så mycket ättika och watten, hälften af hwardera, att det står öfwer köttet, hwilket deri blifwer liggande i fjorton dagar, eller något mera. Då köttet skall nyttjas, sättes det på swag eld, tillika med ett stycke smör och 2 à 3 rödlökar, i ett wäl täppt kokkärl, att det må bibehålla sin saft; köttet wändes ibland och tillspädes med litet kokt watten, att det ej må brännas, utan allenast blifwa gulbrunt till färgen. Då det kännes wara mört, anrättas det med stekta potäter, antingen kring steken på fatet, eller särskilt på karott. Flottet skummas af såsen; men skulle den wara för tunn, afbrännes den med ett halft matskedblad smör och en nypa mjöl; gifwes sedan i såsskål till steken.
N:o 136. Kallops.
Oxkött, så wäl fett som magert, skäres i tunna skifwor, hwarefter det bultas wäl, så att det blifwer mört. Sedan lägges ett skedblad smör, något märg, samt all den talgen som setat på köttstycket, uti en kastrull eller gryta med täppt lock, hwarefter köttet nedlägges hwarftals med litet hwetemjöl, salt, peppar, lök i klyftor, och ett par lagerbärsblad emellan hwarje hwarf; sättes sedan på sagta eld, hwarest det tål att stå lyckt omkring trenne timmar, men efterses som oftast om saften är bortkokad, i hwilket fall något watten ditslås, att det blir lagom lång sås. Då köttet kännes mört, kan det anrättas på fat, garneradt med små skalade, kokta eller stekta potäter.
