Kommer honom til ingen wånda/ Han skal honom igen bekomma/ Medh större ähro och fromma.
Man skal thenna sorgh låta fara/ Ty longt kan thet icke wara/ För än anden full skäär och reen/ Sigh befoghar til kroppen igen.
Ey kan heller annat betydha/ Thet wij Begraffningar prydha/ Än wij wårt hopp så bewijse/ The dödhe ther soffua medh lijsa.
Thet haffuer alt fienden wållet/ At menniskian haffuer fallet J synd/ och moste ty warda Til jord/ igenom dödhen hårda.
Doch låta sigh ingen förfära/ Thenna jord skal skee meera ära/ Een lekamen skal här aff bliffua/ Then Gudh wil herligheet giffua.
Lijka som wij vthan fahra/ Sådhes kornet icke spara/ Vthan thet i Jorden vthsprijdhe/ Meer frucht wij hoppes och bijdhe.
Så wete wij och genom Gudz ord/ At menniskian som kommer til Jord/ Skal vthi Herligheet vpstå/ Och medh frögd j lijffnet ingå.
Ty tagh nw jord widh thenna kropp/ Som wij här nidh legge medh hopp/ Och låt honom j tigh haffua roo/ Göm wäl hwadh wij tigh här betroo.
Han haffuer warit Andans hws/ Aff Gudhi inbläst til lijff och liws/ Meer haffuer Gudh honom förährat/ Til Tempel sigh wijgdt och skärat.
Bewara nw hwadh här är inlagdt/ Snart
