Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


hoppade av just då Jim Cardegee hade frigjort sina händer och lyfte sig på dem upp ur gropen.

»Jim!» Den nykomne kände igen honom. »Vad står på?»

»Vad som står på? Å, ingenting alls! Jag har bara händelsevis så’na här små roligheter för mig för min hälsas skull... Vad som står på, din djäkla idiot? Vad som står på? Hjälp mig loss, annars ska jag lära dig, jag! Raska på, om du inte vill att jag ska svabba däcket med dej!»

»Uff!» utbrast han, sedan den andre hade börjat skära av remmarna med sin slidkniv. »Vad som står på? Jag skulle just vilja veta det, jag. Tala om för mig, du, vad som står på, är du snäll! Nå?»

Kent var stendöd, då de vände honom om. Bössan, en tung gammal mynningsladdare, låg helt nära liket. Stål och trä hade skilt sig åt. Nära den övre ändan av högra pipan gapade en flera tum lång rämna med utåtvikta kanter. Sjömannen lyfte undrande upp vapnet. En glittrande massa gult stoft rann ut genom rämnan. Och nu började saken klarna för Jim Cardegee.

»Kors för sjutton hakar!» utbrast han, »det var också en historia! Här är ju det förbannade guldet! Gud straffe mig, och dig också, Charley, om du inte genast springer in efter en vaskpanna!»