»Ty varken Guds eller människors lag råder norr om femtiotredje graden.»
Jan rullade om, klöste och sparkade omkring sig. Han kämpade med både händer och fötter, och han kämpade ursinnigt och tyst. Två av de tre männen, som hade huggit tag i honom, skreko anvisningar till varandra och försökte få bukt med den kortväxte, lurvige kanaljen, som ej ville låta kuva sig. Den tredje av dem tjöt. Hans finger satt fast mellan Jans tänder.
»Låt bli att bråka längre nu, Jan, och var stilla!» flämtade Röde Bill, i det han tog ett kraftigt tag om Jans nacke. »Varför i all världen kan du inte låta hänga dig stilla och anständigt?»
Men Jan släppte icke sitt bett i den tredjes finger, och han rullade omkring över hela tältet, in bland grytor och pannor.
»Ni är ingen gentleman, sir», förebrådde mr Taylor, som måste följa efter sitt finger och försöka lämpa sina rörelser efter varenda knyck på Jans huvud. »Ni har dödat mr Gordon, en gentleman så redlig och hedervärd som någonsin har färdats fram här efter hundar. Ni är en mördare, sir, och utan all heder.»
»Och du har ingen kamratkänsla heller», inföll
