Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


det icke. Vi kände ingenting. Och vi föllo ofta under vägen, men vi föllo alltid med våra ansikten vända mot Saltvattnet.

Vår sista proviant tog slut, och vi hade delat ärligt, Passuk och jag, men hon föll oftare och vid Caribou Crossing var det slut med hennes krafter. Och på morgonen lågo vi under vår enda fäll och gjorde ingenting för att fortsätta vandringen. Det var min tanke att stanna där och möta döden hand i hand med Passuk, ty nu hade jag blivit gammal och lärt mig förstå kvinnokärlek. För övrigt var det åttio mil kvar till Haines Mission, och det väldiga Chilcoot — långt ovanför skogsgränsen — reste sin av stormen kringbrusade topp mellan oss och Saltvattnet. Men Passuk talade till mig med låg röst, och jag höll mitt öra intill hennes läppar, för att jag skulle höra. Och nu, då hon icke behövde frukta för min vrede, öppnade hon hela sitt hjärta för mig, och hon talade om sin kärlek och om många ting, som jag inte hade förstått.

Och hon sade: ’Du är min make, Charley, och jag har varit dig en god hustru. Och under hela den tid jag har tändt din eld och kokat din mat och fodrat dina hundar och rott och trampat väg, har jag aldrig klagat. Icke heller har jag sagt att det var varmare i min fars tält, eller att det fanns mera godt om föda vid Chilcat. När du har talat, har jag lyssnat. När du har befallt, har jag varit dig lydig. Är det inte så, Charley?’

Och jag sade: ’Jo det är så.’

Och hon sade: ’När du först kom till Chilcat och knappast såg på mig, utan köpte mig så som en man