såg sig omkring — han såg allt vad som omgav dem, och han såg varghundarna med rimfrost i raggen och kamraternas ångande andedräkt. »Varför skulle inte hjärtat kunna vara gladt?» sade han skrattande. »Det är ju bra, alltsammans är bra. Och vad födan beträffar...» Han krökte sin arm och smekte dess svällande muskler. »Och om vi också ha levat och trälat som kreatur — ha vi inte fått lön därför som kungar? Tjugu dollars per panna ger ju guldlagret här, och vi veta, att det är åtta fot tjockt. Det är ett nytt Klondyke — och vi veta det — Jim Hawes där, som ligger bredvid dig, vet det, och han klagar inte. Och Hitchcock? Han syr Mockasiner som en gammal gumma och ser tiden an. Det är bara du som inte kan vänta och arbeta tills våren kommer. Då ska vi alla vara rika, rika som kungar — men du kan inte vänta. Du vill tillbaka till Staterna. Nå, det vill jag också, och jag är ju född där, men nog kan jag vänta, när vaskpannan för varje dag lämnar guld så klart som smöret i kärnan. Men du saknar ett bekvämt liv, och det gnäller du för. Bah! Varför skulle jag inte sjunga:
Om ett år, om ett år, då druvorna bli mogna,
Skall jag inte längre vara borta, jag.
Om min älskling då mig än är trogen,
Ska vi fira gladt vår bröllopsdag.
Om ett år, om ett år, då väntans tid är gången,
Ska för kärlek blott vi leva du och jag.
Om min älskling då mig än är trogen.
Ska vi fira gladt vår bröllopsdag.»
Hundarna reste ragg och morrade och närmade sig elden. Det hördes ett enformigt knarrande och
