skrapande ljud — någon närmade sig på snöskor. Siegmund avbröt sin sång för att slunga svordomar och eldbränder efter djuren. Så kom en pälsklädd gestalt inom ljuskretsen, och en indianflicka steg ur sina snöskor, kastade tillbaka huvan på sin parka och stod midt ibland dem. Siegmund och de bägge på björnhuden hälsade henne med ett »Hallå, Sipsu!» Men Hitchcock gjorde rum för henne på släden, så att hon kunde sitta bredvid honom.
»Nå hur är det, Sipsu?» frågade han; liksom hon uttryckte han sig på bruten engelska och chinookdialekt. »Är hungern fortfarande mäktig i lägret? Och har er medicinman ännu tagit reda på orsaken, varför villebråd är så sällsynt och det inte finns några älgar i landet?»
»Ja, så är det. Villebråd är sällsynt, och vi bereda oss att äta hundarna. Och medicinmannen har funnit orsaken till det onda, och i morgon skall han anställa offer, så att lägret blir renat.»
»Nå, vad skall han då offra? Något nyfödt barn eller någon stackars gammal skraltig squaw, som är en börda för stammen och som den helst vill vara av med?»
»Nej, det är inte så. Ty nöden var stor, och därför har han valt annorlunda; det utvalda offret är jag, Sipsu, hövdingens dotter.»
»Död och helvete!» Orden stego långsamt upp till Hitchcocks läppar och brusade över dem i en ton så full och djup och med så stort eftertryck, att det vittnade om den största häpnad och bestörtning.
»Och därför stå vi nu där vägen delar sig, ni och
