det dem åt igen, och vi kunna ingenting göra. En gång förut, då gudarna vredgades, kommo några av edra bröder till lägret. De voro tre, storväxta och vita män, och de sade också, att offret inte skulle ske. Men de blevo dödade, och offret fullbordades.»
Hitchcock nickade till tecken att han hörde, och han vände sig halvt åt sidan och höjde sin röst. »Hör på, kamrater! De ha några galenskaper för sig därborta i lägret, och de bereda sig till att mörda Sipsu. Vad säger ni om det?»
Wertz såg på Hawes, och Hawes såg på honom tillbaka, men ingendera sade något. Siegmund sänkte sitt huvud och klappade fårhunden, som stod mellan hans knän. Han hade haft Shep med sig upp till norden, då han kom dit, och hade mycket hög tanke om det djuret. Det var nu egentligen så, att en viss ung flicka, som ofta var i hans tankar och vars porträtt han hade i den lilla medaljongen han bar på sitt bröst — för övrigt var det nog också tanken på henne som kom honom att sjunga — hade givit honom hunden och sin välsignelse med på vägen, då de kysste varandra till avsked, innan han begav sig av på sin Nordlandsfärd.
»Vad säger ni om det?» upprepade Hitchcock.
»Det kanske inte är så illa som det låter», svarade Hawes lugnt. »Mycket troligt att det bara är prat av flickan.»
»Det är inte alls fråga om det!» Hitchcock kände sitt blod sjuda hett av förargelse över deras tvekan. »Frågan är om vi ska låta det ske, ifall det förhåller sig så. Vad ska vi göra?»
»Jag kan inte se någon anledning för oss att lägga
