Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


oss i saken», förklarade Wertz. »Om det är som hon säger, så är det så, och det är alltsammans. Det är skick och sed hos det folket att bära sig åt på det viset. Det är deras religion, och den ha vi inte med att göra. Vad vi ha att göra är att samla guldstoft och sedan ge oss av från detta av Gud övergivna land. Det är inte lämpligt för andra än vilda djur. Och vad ä’ de där mörkhyade satarna annat? För resten vore det fördömt opolitiskt av oss.»

»Det är just vad jag vill säga», instämde Hawes. »Här ä’ vi fyra, trehundra mil från Yukon och från allt vad vita män heter — vad skulle vi kunna företa oss mot ett halvt hundratal indianer? Gräla vi med dem, så måste vi ge oss; slåss vi med dem, så slå de ihjäl oss. För övrigt ha vi funnit ett guldlager, och jag för min del ämnar sannerligen hålla mig till det!»

»Dito, dito», förklarade Wertz.

Hitchcock vände sig nu otåligt till Siegmund, som sakta gnolade:


»Om ett år, om ett år, då druvorna bli mogna,
skall jag inte längre vara borta, jag.»

»Nåja, det är nog på det sättet, att jag håller med de andra», svarade den unge mannen slutligen. »Om tre tjog indianer ha föresatt sig att den här unga flickan skall dö, så lära vi inte kunna hjälpa det. De komma störtande över oss — och så ä’ vi utplånade från jorden. Och vad skulle det göra för nytta? De hade flickan i sina händer i alla fall. Det tjänar till ingenting att kämpa mot folks seder och bruk, om man inte är dem överlägsen i styrka.»