Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


»Men vi ä’ dem överlägsna!» utbrast Hitchcock. »Fyra vita män böra kunna reda sig mot hundra gånger så många röda. Och tänk på flickan!»

Siegmund strök med begrundande min hundens hals. »Det är just det jag gör — jag tänker på min flicka! Hennes ögon ä’ blå som en sommarhimmel och glitterglada som en sommarsjö, och hennes hår är gult som mitt och hon har flätor så tjocka som en grov mansarm. Hon väntar på mig därnere i ett bättre land. Och hon har väntat länge, och nu då jag har lyckan i sikte, skall jag inte kasta bort den.»

»Men jag skulle blygas att se in i en flickas blå ögon och nödgas tänka på att en svartögd flickas blod lådde vid mina händer», förklarade Hitchcock skarpt. Ty han hade en nobel och ridderlig natur och gjorde saker för deras egen skull, utan att stanna för att väga eller mäta »för och emot».

Siegmund skakade på huvudet. »Du kan inte göra mig till en galning, Hitchcock, och inte narra mig att begå galenskaper för din dårskaps skull. Det hela är ju bara en affärsfråga med klara fakta. Jag har inte kommit hit till landet för min hälsas skull, och för resten är det en omöjlighet för oss att röra ett finger för saken. Om det är så som flickan säger, så är det illa för henne, det är allt vad man kan säga. Det är hennes folks skick och sed, och att det just skulle hända nu, då vi finnas i närheten, det... Men de ha gjort på samma sätt i tusen sinom tusen år, och de skola göra det i alla kommande tider. För övrigt äro de inte av samma ras som vi. Inte flickan heller. Nej, jag håller med Wertz och Hawes, och...»

Hundarna morrade ilsket och kommo närmare,