Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


och Siegmund tystnade och lyssnade till det knastrande ljudet av många snöskor. Den ene indianen efter den andre trädde inom ljuskretsen, högväxt och barsk, pälsklädd och tyst — deras skuggor dansade groteskt över snön. En av dem, stammens medicinman, talade med många strupljud till Sipsu. Hans ansikte var översmetat med lysande färger i stora klickar, och över skuldrorna hade han dragit en varghud vars glimmande tänder och grymma käkar grinade ovanför hans huvud. Ingenting vidare sades. Guldgrävarna höllo fred. Sipsu steg upp och satte fötterna i sina snöskor.

»Farväl, min vän», sade hon till Hitchcock.

Men mannen, som hade suttit bredvid henne på släden, gav ej med en min tillkänna att han hade hört vad hon sade, ej heller lyfte han sitt sänkta huvud, då hela skaran tågade därifrån och in i den vita skogen.

I olikhet med många andra män hade han aldrig — hur lätt han än hade att lämpa sig efter rådande förhållanden — haft någon tanke på att ingå förbindelse med en av Nordlandets kvinnor. Hans fördomsfria kosmopolitiska tendenser hade aldrig drivit honom till giftermål med någon av landets döttrar. Om han hade fått lust till det, skulle icke hans levnadsfilosofi ha ställt sig i vägen. Men det hade han helt enkelt icke. Sipsu? Han hade roat sig med att prata med henne vid lägerelden — icke som en man, som känner med sig att han är man och hon kvinna, utan som en man pratar med ett barn, och som en man med hans natur givet måste göra, om icke av något annat skäl, så för att få litet omväxling i en tråkig