tillvaro. Det var allt. Men det fanns en viss ridderlig varmblodighet hos honom, trots hans yankeeursprung och hans uppfostran i Nya England, och han var så skapad att de kommersiella synpunkterna i livet ofta föreföllo honom meningslösa och stodo i motsägelse till hans djupare impulser.
Och nu satt han där tyst, med nedlutat huvud, medan en organisk kraft, större än han själv, så stor som hans ras, arbetade inom honom. Wertz och Hawes sneglade emellanåt på honom, och det hade kommit en viss oro över dem. Siegmund kände på samma sätt. Hitchcock var en kraftig natur, och de hade fått erfara detta vid många tillfällen under sitt gemensamma vanskliga liv. Därför stodo de nu ängsliga och undrande inför vad han skulle företaga, då han övergick till handling.
Men hans tystnad blev lång, och elden var så godt som utbrunnen, då Wertz sträckte sig och gäspade och tänkte att nu skulle han gå till sängs. Då reste sig Hitchcock i hela sin längd.
»Må Gud döma edra själar till det djupaste helvete, ni eländiga pultroner! Jag vill inte ha något med er att göra vidare!» Han sade detta ganska lugnt, men det låg kraft i vartenda ord, och tonen var bestämd och avgörande. »Kom nu och gör upp delning oss emellan», fortsatte han, »så som det passar er bäst. Jag rår om en fjärdedel i inmutningarna, det utvisa våra kontrakt. Tjugufem à trettio uns guldstoft finns i påsen, samlat från vaskpannorna. Tag fram vågskålarna. Stoftet dela vi nu. Och du, Siegmund — mät av min fjärdedel av matvarorna och ställ den delen åsido. Fyra av hundarna ä’
