krypande mannen, men denne låg alldeles orörlig. Hunden kom närmare och vädrade, och han kom ännu närmare, så att hans nos rörde vid det underliga föremålet, som ej hade funnits där innan mörkret sänkte sig. Men då reste sig Hitchcock helt plötsligt — ty det var Hitchcock — och högg med sin nakna hand ett kraftigt tag om djurets raggiga hals. Och hunden kände att greppet hade döden med sig, och när mannen kröp vidare, låg hunden med bruten nacke under stjärnhimlen. På detta sätt kom Hitchcock till hövdingens tält. En lång stund låg han utanför i snön och lyssnade till de innevarandes röster och försökte utröna var Sipsu satt. Det var tydligen många inne i tältet, och deras röster förrådde häftig upphetsning.
Slutligen hörde han flickans röst, och han kröp åt det hållet, så att endast älghuden skilde dem åt. Sedan borrade han sig ner i snön, så att han småningom kunde sticka in huvud och axlar under älghuden. När den varma luften därinnanför slog honom i ansiktet, låg han stilla och väntade med benen och större delen av kroppen utanför. Han kunde icke se någonting, och icke heller vågade han lyfta upp huvudet. På ena sidan om honom låg en packe hudar. Han kunde känna det på lukten, men han kände efter med handen för att vara fullt säker. På andra sidan snuddade hans ansikte emot en pälsdräkt, som tydligen satt på en kropp. Det måste vara Sipsu. Han önskade visserligen att hon skulle tala igen, men han beslöt underkasta sig risken av att ta för givet, att det var hon.
Han hörde hövdingen och medicinmannen tala
