»Ni vet, att jag då var ute och vaskade vid Tanana» invände Harrington, »och jag visste ingenting om Eldorado eller Bonanza förrän det var för sent.»
»Detta vara annan sak. Men ni ändå vara — vad ni säga — vilse.»
»Vad?»
»Vilse. I — ja — i mörkret. Det aldrig vara för sent. Finns en mycket rik mina därborta vid det som vara Eldorado. En man taga inmutning och sedan gå därifrån, och ingen annan man veta vad han bli av. Mannen, honom som mutat in lotten, aldrig komma igen. Sextio dagar förgå utan att någon man låta inregistrera sig för inmutningen. Då andra män — massor av andra män — vad ni kalla ’kasta sig över’ samma inmutning. De rusa i kapp — o så fort, så hastigt som vinden, för att den som komma först skola bli inregistrerad. Och honom bli mycket rik. Honom kunna skaffa föda åt familj.»
Harrington sade ingenting om den förnämsta orsaken till sitt intresse för det han nu hade hört.
»När är tiden ute?» frågade han. »Vad är det för inmutning?»
»Så jag säga till Louis Savoy i går afton», fortfor hon utan att höra på honom. »Och jag tänka att honom bli den som vinner.»
»Må hin ta Louis Savoy!»
»Louis Savoy tala med mig i min hydda i går afton. Och honom säga: ’Jag vara kraftig man, Joy. Jag ha goda hundar. Jag ha god tur. Jag bli den som vinner. Och ni kanske då vilja ha mig till man?’ Och jag svara honom och säga...»
»Nå, vad svarade ni?»
