Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


»Jag säga: ’Om Louis Savoy bli den som vinner, då honom få mig till hustru.»

»Och om han inte vinner?»

»Då honom, Louis Savoy, inte heller bli vad ni kalla mina barns far.»

»Och om jag vinner?»

»Ni vinna? Hahaha! Al—drig!»

Hur nedstämmande Joy Molineaus skratt än var, så var det ändå vackert att höra. Och Harrington blev icke ond över hennes gäckeri. Han var så van vid det. Och för resten var han inte den ende. Hon hade för vana att plåga alla sina tillbedjare. Och bedårande var hon just nu där hon satt med halvöppna läppar och med färgen på sina kinder förhöjd genom köldens skarpa kyssar, medan hennes ögon lyste av den lockelse, som är den mäktigaste av alla, och som uteslutande finns i kvinnoögon. Hennes slädhundar trängdes omkring henne i raggiga massor, och deras anförare, Vargkäft, lade smeksamt sin långa nos i hennes knä.

»Om jag vinner?» upprepade Harrington enträget. Hon flyttade sin blick från hunden till friaren och sedan tillbaka igen.

»Vad säga du, Vargkäft? Om honom visa sig vara stark man och bli inregistrerad — vilja vi då bli hans hustru? Nå? Vad säga du?»

Vargkäft spetsade öronen och morrade åt Harrington.

»Det var mycket kallt!» tillade hon plötsligt med äkta kvinnlig brist på sammanhang. Varpå hon reste sig upp och drog åt sig tömmarna.

Hennes beundrare såg på med slö uppsyn. Hon