Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

158

hade hållit honom i ovisshet från första gången de träffades, och han hade så småningom lagt tålamod till sina övriga dygder.

»Hej! Vargkäft!» skrek hon och hoppade upp på släden, då den plötsligt satte sig i gång. »Hej! Framåt!»

Harrington såg efter henne, medan hon svängde av nedåt vägen till Forty Mile. Då hon kom till den plats där vägen delade sig och gick över floden till Fort Cudahy höll hon in hundarna och vände sig om.

»O, mister Lätting!» ropade hon tillbaka, »Vargkäft säga ja — om ni vinner!»


Men på ett eller annat sätt, så som det brukar gå i dylika fall, kom detta ut, och hela Forty Mile, som redan förut hade spekulerat i Joy Molineaus val mellan hennes bägge senaste friare, började nu hålla vad om vem som skulle segra i den blivande kapplöpningen. Lägret delade sig i två partier, och på vardera hållet gjorde man alla tänkbara ansträngningar för att få se sin favorit avgå med seger. Där blev en vild ävlan efter att skaffa de bästa hundar som funnos att få — ty framför allt var det en nödvändig sak att ha goda hundar, om man ville lyckas. Och segern skulle ha mycket att betyda för den som vann. Förutom lyckan att få en hustru, vars like icke stod att finna, gällde det också en guldfyndighet, som var värd minst en million.

På hösten, då det kom underrättelse om Mc Cormacks upptäckt vid Bonanza, hade hela Lower Country — däri inbegripet såväl Circle City som Forty Mile — givit sig av uppåt Yukon; åtminstone alla de