som icke i likhet med Jack Harrington och Louis Savoy voro ute och vaskade västerut. Älgbeten och vattendrag inmutades om vartannat och utan åtskillnad och händelsevis också ett av de minst lovande vattendragen, nämligen Eldorado. Olaf Nelson gjorde en inmutning på femhundra fot, skickade vederbörligen in sin anmälan och försvann. På den tiden var närmaste registreringsbyrå polisstationen vid Fort Cudahy, tvärs över floden från Forty Mile; men när så ryktet spreds, att Eldorado Creek var en riktig skattkammare, gjorde man plötsligt den upptäckten, att Olaf Nelson hade underlåtit att resa nedåt Yukon för att låta inregistrera sin tillhörighet. Man kastade snikna blickar på det herrelösa området, där man visste att tusen sinom tusen dollars lågo och väntade på skovel och sköljlåda. Men ingen vågade röra det, ty det fanns en lag som stadgade, att sextio dagar fingo förgå mellan inmutningen och inregistreringen, och under den tiden skulle området ligga i orubbat skick. Hela trakten hade emellertid reda på att Olaf Nelson var försvunnen, och tjogtals män beredde sig på en rusning dit och på den därmed följande kapplöpningen till Fort Cudahy.
Men i Forty Mile var de tävlandes antal begränsat. Eftersom lägret ägnade hela sin energi åt att förhjälpa antingen Jack Harrington eller Louis Savoy till den allra yppersta utrustning, var ingen nog oförnuftig att våga sig in i striden på egen hand. Det var hundra mil att färdas från inmutningen till registreringsbyrån, och man gjorde anstalter för att de bägge medtävlarna skulle få tre hundombyten stationerade utmed vägen. Det sista ombytet skulle naturligtvis
