Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


vara det avgörande, och för dessa tjugufem mil bemödade sig bägge partierna att anskaffa de allra kraftigaste djur. Så häftig var striden om dessa, och så höga summor bjödos från bägge hållen, att priset på hundar sprang upp till en höjd, som aldrig förut hade förekommit i landets annaler. Och denna ävlan efter hundar riktade den allmänna uppmärksamheten skarpare än någonsin på Joy Molineau. Det var ju inte bara det, att hon var orsaken till det hela, utan hon ägde också den präktigaste slädhund, som fanns mellan Chilkoot och Behrings hav. Som ledare för ett spann hade Vargkäft icke sin like. Den som hade honom till spannledare den sista sträckan måste nödvändigt gå som segrare ur kampen. Det kunde icke finnas något tvivel om det. Men det lilla samhället hade en medfödd känsla för det passande, och ingen besvärade Joy med någon begäran att få använda hennes hund. På bägge hållen tröstade man sig med, att om den ene icke fick dra nytta av honom, så fick icke heller den andre det.

Eftersom mannen emellertid — både som individ och i allmänhet — har blivit så danad, att han går genom livet i en välsignad blindhet för kvinnosläktets slughet, voro männen vid Forty Mile totalt okunniga om vad som fanns på djupet hos Joy Molineau. Efteråt erkände de, att de aldrig hade vederbörligt uppskattat denna mörkögda dotter av Nordlandet, vars far hade handlat med pälsskinn där i landet, innan de hade haft någon tanke på att bege sig dit, och som själv första gången öppnat sina ögon vid norrskenets blixtrande ljus. Nej, hennes säregna födelseort hade icke gjort henne till mindre kvinna än hennes