medsystrar, och icke heller hade den inverkat menligt på hennes kvinnliga förståelse av männen. De visste, att hon lekte med dem, men de förstodo icke den vishet, det djup och den smidighet, som låg i hennes lek. De sågo icke mer av hennes kort än det hon visade dem, och ända in i det sista var hela Forty Mile slaget med en behaglig blindhet. Det var icke förrän hon slog ut sin sista trumf, som man kom underfund med hur spelet stod.
Redan i början av veckan hade lägret brådt med att få Jack Harrington och Louis Savoy i väg. De bägge männen hade slugt nog tagit en grundlig tid på sig för resan, ty det var deras avsikt att komma till Olaf Nelsons inmutning några dagar före den fastslagna tidens förlopp, så att de kunde få vila sig och ej behövde anstränga sina hundar i början. Under vägen funno de, att männen i Dawson redan hade planterat ut reservspann utmed vägen, och det märktes tydligt, att man icke hade sparat några kostnader — det var ju också millioner det gällde.
Ett par dagar efter de bägge medtävlarnas avfärd började Forty Mile skicka upp sina reservhundar — först till sjuttiofemmilsstationen, så till femtiomils- och sist till tjugufemmilsplatsen. Hundarna, som voro avsedda för den sista sträckan, voro alldeles ypperliga och så jämngoda, att lägret en hel timme diskuterade deras ömsesidiga förtjänster i femtio graders köld, innan de slutligen fingo ge sig av. I sista ögonblicket kom Joy Molineau ditkörande i vild fart med sin släde. Hon tog Lon Mc Fane avsides — han som skulle ta hand om Harringtons spann — och de första orden hade knappt gått över
