Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


hennes läppar, förrän han sänkte sin underkäk så plötsligt och så eftertryckligt, att det måste förebåda märkliga ting. Så tog han Vargkäft ifrån Joy Molineaus släde, satte honom i spetsen för Harringtons spann och körde ut på vägen till Yukon.

»Stackars Louis Savoy!» sades det man och man emellan. Men med trotsigt blixtrande ögon körde Joy Molineau tillbaka till sin fars hydda. —


Det var svart midnatt vid Olav Nelsons inmutning, Några hundra pälsklädda män hade föredragit en rask tur i sextio graders köld framför de lockelser som bekväma kojer i varma hyddor kunde erbjuda. Tjogtals av dem hade sitt märke färdigt att sätta upp och sina hundar till hands. En trupp av kapten Constantins ridande polis hade blivit ditbeordrad för att övervaka, att allt skulle gå ärligt till. Det hade tillkännagivits, att ingen fick slå ned en påle i marken förrän den sista sekunden av dagen tillhörde det förflutna. I Nordlandet äro dylika påbud lika mäktiga som Jehovas — polismännens vapen träffa lika snabbt och verksamt som blixten. Det var klart och kallt. Norrskenet flammade i färgrik prakt på himlen. Kallt glimmande rosiga vågor böljande över zenith, medan breda gnistrande strålar av grönaktigt vitt plånade ut stjärnorna eller en titans hand reste väldiga valvbågar över polen. Och vid detta storslagna skådespel tjöto varghundarna så som deras förfäder hade gjort före dem i urminnes tider.

En polistjänsteman i björnpäls steg på ett ostentativt sätt fram till fronten med klocka i handen. Män rusade in bland hundarna, körde upp dem, redde ut